Jag började ägna mig åt konst och fotografi relativt “sent i livet”,vid nästan 40 års åldern. Efter min skilsmässa, några år tidigare, kände jag en stor saknad efter min f d mans fotografier som hade fått mig att försvinna in i en annan värld. Genom fotografierna hade jag även lärt mig att man kunde “läsa en människa” (fotografen), vilket var väldigt fascinerande. Jag bestämde mig ganska snart för att bli oberoende av att andra skulle skapa världar åt mig att uppslukas av, jag skulle bli “självförsörjande” när det kom till att förtrollas av konst. Jag började jobbar med fotografi som besatt och innan jag visste ordet av hade 10 år gått. Dessa åren har bestått av extremt mycket arbete som bland annat resulterat i ett år på Munka Fotoskola, en fotobok, samt en lång rad utställningar – The Censored exhibition på Copenhagen photofestival, Liljevalchs vårsalong och Helsingörs konstmarknad, för att nämna några få. Även ett par grupputställningar utanför Skandinavien, har det blivit.
Motorn i mitt skapande är den starka önskan att kommunicera ut den svårförmedlade inre världen som alla människor besitter, samtidigt som det är en bekväm ordlös kommunikationen med min omvärld – en kommunikation på mina villkor. När jag arbetar, gör jag det nästan maniskt. Jag är fokuserad och uppslukad, bortkopplad från tanken – intuitionen drar mig framåt. För mig är det även extremt viktigt att alltid vrida och vända på det som omger mig, för att inte bli hemmablind. Hemmablindhet är lika med stagnation, som är rent livsfarligt för själen. Ämnen som drar är drömmar, mysticism, men även ensamhet och självisolering (som är högaktuellt nu). Jag återkommer ofta till temat “tro i grupp”, vars mekanismer både fängslar och ställer många spännande frågor.
Julian´s Sheep heter serien som jag ansöker med till Konst på kyrss. Fotografierna är tagna i de Slovenska alperna, dit jag åkte för att få lite distans och förhoppningsvis knyta upp ihoptrasslade konstnärliga knutar. Jag tog hyrbilen och körde upp de 1611 metrarna till det högst belägna passet. Det finns vissa platser i naturen som öppnar upp för livsandarna så till den milda grad, att man på något märkligt sätt både skakar av upphetsning och blir lugn på samma gång. Det är lika delar fysiskt, lika delar andligt. Detta gjorde de Julianska alperna. Mitt i denna virrvarr av känslor kom en stor flock får. Något hände och plötsligt försvann tid och rum. Jag slog följe med dem en bit in i ett litet skogsparti. Mötet med fåren kändes overklig och överjordisk. En kontakt uppstod som jag tidigare inte upplevt med djur. Det var som att vi “kände in” varandra. Det var stort. Jag ville att fotografierna skulle visa den magi jag upplevde där.
Namnet på den fotografiska serien är Julian´s Sheep (manipulerade fotografier).
/Sanja Matonickin